En omöjlig uppfinning — kapitel 1

De galna öppnar vägarna som de kloka sedan färdas på.[1]

Carlo Dossi, italiensk författare.  

Kapitel 1 – Början på en osannolik resa

Sedan några veckor hade jag försökt göra mig en bild av vem han var, den märklige italienaren som tycktes ha uppfunnit, eller kanske snarare upptäckt, en makalös energikälla med potential att förändra världen. Bokstavligt talat hela världen. Jag hade då aldrig träffat honom, bara hört hans energiska röst på telefon några gånger och sett ett par korta videoklipp från en presentation av hans uppfinning i Bologna den 14 januari 2011 – den presentation som ledde in mig i den här märkliga historien. Utan att tänka närmare på det hade jag föreställt mig honom som en typisk uppfinnarkliché – ni kanske minns filmen ”Tillbaka till framtiden”? Något i den vägen, bortsett från Christopher Lloyds yviga vita hår: lite uppskruvad och forcerad, med en intensiv men en aning undflyende blick. Naturligtvis stämde det inte särskilt väl, eller snarare inte alls, med mannen som stod där framför mig, en kall och snöig eftermiddag den 3 februari 2011 i entrén till vår redaktion på tidningen Ny Teknik i centrala Stockholm där jag arbetade som journalist sedan ett tiotal år. Ingen undflyende blick. Tvärtom – framför mig stod en avspänd herre i 60-årsåldern med livliga ögon och ett vänligt leende, klädd i grå kavaj och en mörk överrock.

– Buongiorno! sa Andrea Rossi och sträckte ut handen mot mig, ledigt och avspänt.

I den andra handen höll han ett exemplar av Ny Teknik där vi dagen innan publicerat en stort uppslagen intervju med honom själv och hans vetenskapliga rådgivare professor Sergio Focardi. Tillsammans var de var nästan ett komiskt par på bild: Rossis lite gängliga men spänstiga gestalt och stadiga blick med armen om den huvudet kortare och lite kraftigare Focardi vars undrande ögon tittade fram bakom ett par mörkbruna hornbågade glasögon med klassiskt 50-talssnitt och kraftiga linser. Rossi tycktes förtjust över artikeln, och hans tacksamhet var inte svår att förstå. Jag var väl medveten om att hans uppfinning – den så kallade energikatalysatorn eller E-cat – berörde ett område som var stigmatiserat inom både forskarvärlden och media sedan drygt 20 år – kall fusion. Efter presentationen i Bologna hade ett par italienska tidningar uppmärksammat händelsen med relativt kortfattade rapporter. I övrigt var tystnaden i det närmaste total världen över, både i media och i vetenskapliga sammanhang. Och så skulle det förbli ett par år framöver visade det sig. En grundlig rapportering i en seriös och etablerad tekniktidning som Ny Teknik, med sina 300 000 läsare, var i det läget naturligtvis en viktig bekräftelse för Rossi och något att glädjas över för honom. Men jag måste erkänna att jag blev orolig och misstänksam av hans förbehållslösa förtjusning. Vad var det nu jag hade missat? Var den positiva reaktionen i grund och botten en lättnadens suck över att jag inte sett något obekvämt som jag borde ha sett? Hade jag bidragit till att stödja något tvivelaktigt?

Och när det gällde Rossi hade jag redan hunnit bli blivit varnad. På rimliga grunder.  Fysikaliskt var kall fusion starkt ifrågasatt. Det fanns ingen bred vetenskaplig acceptans för att det överhuvudtaget var en möjlig process. Sedan var det den besvärliga detaljen med Rossis hemligheter som gjorde saken ännu mer komplex – han ville inte i detalj förklara hur apparaten var konstruerad, med hänvisning till industrihemligheter. Dessutom visade det sig att han hade ett par misslyckade men ganska omtalade uppfinningar i bagaget – en som handlade om att göra brännbar olja ur organiskt avfall, och en annan som handlade om att skapa väsentliga mängder energi ur kyla och värme med så kallade termoelement – en liten metallkonstruktion som normalt duger för att mäta temperaturer eller på sin höjd driva lite elektronik, men som Rossi hade påstått sig kunna använda för att utvinna betydligt större energimängder. Ovanpå det hade själva demonstrationen i Bologna skapat en hel del misstänksamhet. Den gjordes inför ett antal inbjudna forskare och representanter för media, och liknade mest en presskonferens vilket brukar vara ett dåligt tecken när det gäller vetenskapliga nyheter. Det finns då alltid en störande eftersmak av att hela bilden inte visats upp. Inom vetenskapen presenterar man istället nyheter i form av granskade artiklar där alla detaljer finns med så att andra forskare kan upprepa eventuella försök och bekräfta att nyheten verkligen är giltig. Målet är att dela med sig av ny kunskap, vilket det sällan är när vetenskapliga nyheter presenteras på en presskonferens, ofta i syfte att locka till sig pengar.

Men nu var det egentligen inte fråga om att presentera en vetenskaplig nyhet, även om det faktiskt rörde sig om en fullständigt revolutionerande och epokgörande nyhet – om nu Rossis apparat verkligen skulle visa sig fungera. Presentationen i Bologna handlade mer om att visa upp en kommande kommersiell apparat. Rossi skrädde inte orden utan utlovade en pilotinstallation hos en kund i Grekland redan i oktober samma år, en installation som skulle producera en megawatt värme. En megawatt är en hel del, en väl vald och lagom imponerande effekt. Det är lite jämfört med ett kärnkraftverk – i storleksordningen en tusendel. Men det är samtidigt en stor effekt, ungefär som ett tusental elektriska värmeelement på full fart samtidigt, eller motsvarande genomsnittsförbrukningen i omkring 300 västerländska hushåll, inklusive el, uppvärmning, varmvatten och luftkonditionering. Att det handlade om industrihemligheter fick alltså sin förklaring. Rossis fokus var inte att övertyga världen om en ny fysikalisk process. Hans plan var att visa världen att han hade en ny energikälla som fungerade och som kunde säljas. De som skulle övertygas var i grund och botten främst kunderna och eventuella finansiärer, och i det läget fanns det ingen anledning att avslöja exakt hur apparaten var konstruerad. Det viktiga var att den fungerade. Och att det överhuvudtaget blev en presentation i Bologna några veckor tidigare berodde enligt Rossi på att professor Focardi bett honom om att demonstrera tekniken. Rossi förklarade för mig att ha egentligen hade föredragit att vänta med publik uppmärksamhet till oktober då han hade något större att visa upp men Focardi var otålig.

– Jag hade gärna gjort det tidigare. Ni förstår, när man uppnår resultat är det tillfredsställande att sprida dem. Dessutom är jag 78 år och kan inte vänta så länge, förklarade Sergio Focardi för mig när jag ringde upp honom för att fråga.

Rossi verkade inte heller omedelbart vara ute efter att fiska pengar. Tvärtom var han tydlig med att ingen skulle betala någonting till honom innan anläggningen i Grekland var klar, invigd och fungerade. Och han tycktes inte söka efter investeringar utan sade sig betala all utveckling själv ur egen ficka, med kapital som kom från hans tidigare verksamhet. Därmed gällde det även frågan om den gamla verksamheten, och de tidigare uppfinningarna. Men redan innan jag upptäckt något om hans bakgrund hade han förklarat situationen för mig och berättat sin egen version av varför hans företag Petroldragon med uppfinningen som handlade om att producera olja ur avfall, fått ett abrupt slut och även lett till att Rossi blev häktad för miljö- och skattebrott, fast han senare blev friad på de flesta punkterna. Hans förklaring var om än inte självklar och enkel att bekräfta så åtminstone möjlig, och samtidigt ödesdiger för Rossi själv. I korthet gick den ut på att man inte ostraffat ger sig in på ett område där det finns två mäktiga intressen att slåss mot samtidigt – oljeindustrin som vill sälja olja och organiserad brottslighet som vill kontrollera avfallshanteringen i många länder. Det tycktes alltså finnas godtagbara förklaringar till alla varningsklockor som skeptikerna lyfte fram – de misslyckade uppfinningarna, affärshemligheterna, presskonferensen och problemen i hans tidigare verksamhet.

Men så var det då själva apparaten, vilket egentligen var avgörande. Att den såg ut som en slarvigt byggd hembränningsapparat inlindad i aluminiumfolie ökade kanske inte Rossis trovärdighet, men det största problemet var ett helt annat – att de flesta fysiker och forskare var rörande överens om att den absolut inte kunde fungera på de grunder Rossi och Focardi uppgav. Ändå verkade den stå där och puttra och producera betydligt mer värme än vad som tillfördes på elektrisk väg. Och det handlade inte om några små mängder heller. Apparaten kokade vatten till ånga med en nettoeffekt på tio kilowatt vilket ungefär motsvarar en elspis med fyra stora kokplattor på full fart. Och den som intygade att apparaten verkligen producerade så mycket värme var Giuseppe Levi, experimentell fysiker och forskare vid Bolognas universitet, som anses vara världens äldsta. Levi var kollega till professor Focardi sedan många år och hade blivit engagerad för att övervaka demonstrationen i Bologna ur vetenskaplig synpunkt, med koll på de mätinstrument som användes och hur mätningarna gjordes. Levi underströk att man måste betrakta resultaten som preliminära, men det var uppenbart att apparaten gjort starkt intryck på honom.

– Jag såg den här apparaten första gången i december 2010, och jag är mycket imponerad av den höga effekten, sa han när jag pratade med honom på telefon.

– Det som har gjort intryck på mig, och det som skiljer det här objektet från allt jag sett tidigare, är att vi har tio kilowatt, och att det är helt repeterbart, fortsatte han.

Poängen är att det inte är speciellt svårt att mäta värmeenergi, särskilt inte när det rör sig om så stora mängder. Man låter helt enkelt energikällan värma vatten och räknar med enkla formler ut hur mycket energi som krävts för att värma vattnet från en viss temperatur till en annan. Om vattnet kokar till ånga finns det en enkel formel för det också. För fysiker är detta normalt en barnlek. Men i det här fallet var resultatet så kontroversiellt att alla inblandade oroligt letade efter alla upptänkliga felkällor. Vad kunde man möjligen ha missat?

Personligen stod jag där på redaktionen, den där dagen i februari, och undrade om mannen med den livliga blicken och det vänliga leendet möjligen var en skarpslipad bluffmakare. Jag insåg att det skulle vara svårt att avslöja en sådan bedragare, men jag föreställde mig att jag i alla fall kunde ha lite nytta av min journalistiska erfarenhet och min ingenjörsutbildning. Och frågorna som jag måste ge mig på radade upp sig en efter en, och de spände över ett brett spektrum. Vilka var de data som presenterades? Hur tillförlitliga var källorna? Hur säkra var de teorier som påstods göra apparaten omöjlig? Hur mycket av vetenskapens skepsis var ren sociologi – motstånd mot det nya? Vilka var de inblandade personerna? Vilken var deras vetenskapliga bakgrund och vilka referenser hade de? Hur betedde de sig? Vad hade de för motiv? Vad riskerade de? Hur skulle en bluff kunna genomföras? Hur många personer måste vara inblandade i en eventuell bluff? Och vem var egentligen Andrea Rossi?

– Jag vill understryka att Rossi beter sig som en seriös vetenskapsman. Den som försöker förfalska resultat beter sig på ett annat sätt och går inte in på en fysikinstitution, accepterar inte att man ansluter mätinstrument och bemöter dig inte vetenskapligt, hade Levi sagt till mig när jag pratade med honom.

I och för sig hade jag aldrig träffat Levi, men jag hade egentligen ingen anledning att tvivla på hans bedömning. Å andra sidan var hela historien så kontroversiell att jag i grund och botten inte borde lita på någon. På ett ögonblick hade alla de här tankarna susat genom huvudet där jag stod framför Rossi. Jag tog hans utsträckta hand och hälsade på honom – ett fast handslag. Han höll genast upp tidningen med artikeln.

– Det här är ju jättefint, bellissimo – tusen tack! sa han.

Jag mumlade något om att det naturligtvis inte var något att tacka för, småpratade lite medan jag fortsatte att fundera på vem han egentligen var, och frågade sedan om han ville ta en kopp kaffe, vilket han gärna ville. Rossi fick med sig några exemplar av tidningen när vi gick ner runt hörnet till mitt lilla vattenhål, en italiensk kaffebar som jag hade ovanan att smita ner till varje förmiddag för en seconda colazione eller den andra frukosten, det vill säga cappuccino och cornetto. Plus en pratstund på italienska och tid för reflektion. Bakom bardisken glänste kaffemaskinen som sköttes av Alessandro och Vincenzo, ett par unga italienare från Puglia som drev baren, och det italienska kaffet hörde till de få riktigt goda i Stockholm.

§

Ovanan med la seconda colazione hade jag lagt mig till med när jag under några år bodde i Italien, vilket naturligtvis är en pusselbit i den här historien. Min fru är från Italien och jag har med tiden lärt mig prata italienska relativt obehindrat. Detta tillsammans med mina fysikkunskaper som ingenjör tycks ha varit en nyckel för att få kontakt med Rossi som efter tidigare erfarenheter generellt var mycket reserverad mot journalister. Italienskan var i själva verket anledningen till att jag överhuvudtaget fick upp ögonen för Rossis apparat. Några dagar efter Rossis halvpublika presentation i Bologna skickade en av våra läsare in ett tips till redaktionen, med länk till en blogg på italienska. När jag tittade på innehållet insåg jag snabbt att resultaten var helt unika, om de nu var äkta, och jag tänkte samtidigt att med min italienska kanske jag hade förutsättningar att kunna granska källorna ordentligt. Spontant var jag dock skeptisk och hade ingen större brådska.

Först dagen därpå skrev jag en sammanfattning av nyheten som vi publicerade på tidningens webbsajt med rubriken ”Kall fusion – nu ska den vara klar för produktion”. Sedan tänkte jag inte mer på det. Men efter några timmar fick jag tänka om. Responsen var enorm. Läsarna fullkomligt kastade sig över nyheten. Erfarenhetsmässigt visste vi att våra läsare – i stor utsträckning civilingenjörer – intresserade sig mycket för energifrågan. Och om allmänheten vid den här tiden framförallt hade en stor oro för hur energianvändningen och koldioxidutsläppen påverkade miljön så var ingenjörernas förhållningssätt istället ett glupskt intresse för alla tänkbara tekniska lösningar på problemet. Att lösa energifrågan hade under senare år kommit att bli många teknikers högsta dröm – den heliga graalen – och även det främsta målet för många entreprenörer, stora som små, inte minst de som tidigare haft framgångar inom andra områden och nu hade kapital att investera i nya projekt. En ny energikälla som utlovade billig, ren och i princip obegränsad energi var då förstås en alldeles oemotståndlig munsbit för läsarna att sätta tänderna i. Inte minst om det gick att diskutera om den fungerade eller inte. På kort tid drog artikeln ifrån alla andra artiklar på vår webbsajt i antalet läsningar, och passerade efter ett tag 100 000  vilket var långt över något vi någonsin tidigare sett på sajten. I absoluta tal var det samtidigt en hög siffra för en teknisk artikel på svenska i ett litet land med nio miljoner invånare. Läsarna gav sig dessutom genast in i en livlig diskussion om tekniken, utifrån sin ingenjörskompetens på olika områden. På kort tid var antalet kommentarer till artikeln flera hundra och ganska snart utkristalliserade sig samma polarisering som andra observatörer hamnade i – å ena sidan borde apparaten enligt känd fysik inte fungera, å andra sidan verkade den uppenbarligen fungera. Däremellan kröp oundvikligen frågan upp om vem den där Rossi egentligen var och vad han egentligen var ute efter. Och läsarna ville uppenbarligen veta mer.

Det första jag gjorde var att kontakta Hanno Essén, en svensk teoretisk fysiker vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Att han var fysiker var i och för sig väsentligt, men dessutom var han ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning som liksom sina systerorganisationer ute i världen envist slår ner på all pseudovetenskap, det vill säga sådant som framställs som vetenskap men enligt föreningen i själva verket mer handlar om folktro eller direkta lögner som klätts upp för att inge vetenskapligt förtroende. Jag bad honom kasta ett öga på nyheten och dokumentationen runt den – bland annat ett slags vetenskaplig artikel som Rossi och Focardi publicerat tillsammans ett år tidigare, i februari 2010. Artikeln ansågs egentligen inte ha så stor tyngd eftersom den inte accepterats av etablerade vetenskapliga publikationer – en egen liten värld av tidskrifter som bygger på begreppet peer review, det vill säga att insända artiklar granskas av oberoende experter och forskare inom samma område, innan de godkänns för publicering. Rossis och Focardis artikel kunde inte accepteras i den världen, bland annat eftersom det inte fanns någon vetenskapligt acceptabel förklaring till processen inuti apparaten, men framförallt för att apparatens konstruktion inte var beskriven i detalj – de berömda industrihemligheterna var just hemliga – och andra forskare kunde därmed inte upprepa processen utifrån artikeln. Istället hade artikeln publicerats på en webbsajt som Rossi själv startat och döpt till Journal of Nuclear Physics, ett namn som direkt förde tankarna till vetenskapliga tidskrifter, fast det alltså egentligen var Rossis egen sajt.

Hanno Essén fick en stund på sig för att granska materialet och jag ringde sedan upp honom igen. Till min stora förvåning var hans första kommentar: ”Det verkar intressant”. Jag blev genast nyfiken och bad honom förklara. Essén tog liksom Levi fasta på att det handlade om en rejäl mängd energi och på experimentella data.

– Just att det är reproducerbart, att de faktiskt byggt en stabil apparat, det är nytt, konstaterade han.

Men de fysikaliska invändningarna då? undrade jag. Hans svar gick ut på att vår kunskap om kärnfysik visst hade många år på nacken men att det ändå fanns vissa områden där vår förståelse var väldigt dålig.

– Det finns ingen anledning att vara dogmatisk, sa han.

Han nämnde också en egen artikel som han i likhet med Rossi och Focardi publicerat på en öppen webbsajt utan peer review – en artikel som möjligen kunde beröra fysiken i Rossis apparat, och som bemötts med total tystnad då han publicerade den.  Artikeln behandlade ett fenomen som uppstod då man hettade upp metaller. Bland annat fick man då elektroner som åkte runt med hastigheter som närmade sig ljusets och skapade ett tillstånd av så kallad plasma som var just ett av de områden där den vetenskapliga kunskapen fortfarande var begränsad.

Jag började då tänka på stora vetenskapsmän och upptäckare genom tiderna. Visionärer med omstörtande idéer som Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno, Galileo Galilei och Charles Darwin. Några av dem kom i konflikt med sin samtid när de presenterat idéer som stred mot etablerade uppfattningar och hotade en rådande världsbild, andra riskerade döden, eller blev – som Bruno – till och med avrättade.  Galilei som ofta nämns som vetenskapens fader, riktade sitt teleskop – den uppfinning han själv hade förfinat – mot Jupiter. Han upptäckte fyra månar kring planeten och insåg då att han inte bara hade goda skäl att hålla med Copernicus om att jorden inte kunde vara universums centrum med himlakropparna fästa vid stora klot av glas roterande inuti varandra – nej, Galilei hade till och med bevis. Att han något senare observerade planeten Venus faser i teleskopet blev grädden på moset. Men att ifrågasätta en uppfattning som gällt i närmare 2000 år gjordes inte ostraffat. Att jorden var universums medelpunkt var fundamentalt för kyrkan. För om man inte kunde lita på kyrkan i den frågan, hur mycket annat kunde man då inte ifrågasätta? Vad skulle människor egentligen börja tro på? Kyrkan hade insett den här faran. Till slut hamnade Galilei inför inkvisitionen, tvingades under hot att avsvärja sig sina idéer och sattes i husarrest för resten av sitt liv. Men han fortsatte i hemlighet att skriva ändå.

Så skrämmande kunde ny kunskap te sig, både för dem som representerade den aktuella kunskapen och för dem som hade maktintressen som byggde på den gällande världsordningen. Och hur moderna våra vetenskapliga metoder än må te sig idag kunde en liknande situation förstås uppstå även i vår tid. Det var inte svårt att förstå. Även om det i det här fallet handlade om kunskap – kärnfysik – som bara var omkring 100 år gammal, inte 2000 år. Att enorma maktintressen stod på spel om en ny, billig, ren och i princip outsinlig energikälla dök upp var förstås också uppenbart, men jag hade svårt att tro att det skulle ha betydelse redan i bedömningen av fysiken i apparaten. Det var istället en hotbild som väntade runt hörnet, om det visade sig att apparaten verkligen fungerade.

Jag tackade Hanno Essén för synpunkterna, lade på och började samla tankarna. En apparat som inte borde fungera men verkade fungera ändå. En skeptisk fysiker som tyckte att det verkade intressant. Ett överväldigande intresse från läsarna. Nu måste jag prata med Rossi, tänkte jag, och skickade iväg ett mejl på italienska till honom och Focardi, formulerat med gängse italienska artighetsfraser och med budskapet att intresset i Sverige var enormt. Kunde jag få en intervju? Jag lyckades uppenbarligen väcka hans nyfikenhet och fick svar samma dag.

”Utmärkt, jag ringer dig klockan 14 i morgon”, skrev Rossi kort och gott.

Intervjun med Rossi och Focardi var den vi publicerade stort uppslagen i tidningen som Rossi hade fått syn på då han steg in genom dörren på redaktionen den där dagen i februari då vi träffades för första gången. I vanlig ordning publicerade vi den även på vår webbsajt. Eftersom jag började förstå att intresset var stort även internationellt, och att inga större medier ännu plockat upp nyheten, gjorde jag en egen översättning till engelska som vi publicerade samtidigt. Senare skulle det visa sig att de engelska versionerna av vår rapportering inte bara fick en stor internationell publik. De verkade även få ett visst inflytande på händelseutvecklingen.

På vår webbsajt hade artikeln rubriken: ”Kall fusion ska ge en megawatt i Aten”. I tidningen stod det i stället på förstasidan ”Vi förtjänar Nobelpriset”. Det var inte Rossi utan Focardi som med klädsam försiktighet uttryckt sin syn på tekniken och på möjligheterna till Nobelpris när jag intervjuade honom.

– Ni förstår, belöningar brukar jag ge mig själv, sa han först lite blygsamt.

Men så tillade han:

– Jag anser, ursäkta om jag säger det, att detta är den största upptäckten i mänsklighetens historia. Så låt oss säga att om de ger oss Nobelpriset tycker jag att det är väl förtjänt.

När jag sedan såg tidningens förstasida tänkte jag att om det skulle visa sig att det hela var en väl genomförd bluff, eller ett missförstånd, eller att apparaten av någon anledning helt enkelt inte fungerade, skulle kritikerna ta varje chans att håna oss för den rubriken, även om det var något Focardi sagt. Om det å andra sidan skulle visa sig att den fungerade så skulle ett Nobelpris vara nästan givet, även om det inte var klart vem det skulle gå till. Då skulle den förstasidan vara lättare att försvara, sa jag för mig själv skänkte en tanke till min chefredaktör som hade tagit beslutet att slå upp nyheten stort, trots att han själv var mycket skeptisk.

§

Vi tog varsin espresso i kaffebaren. Jag hade laddat upp med ett batteri av frågor. Mina egna undringar, läsarnas olika synpunkter, idéer om hur apparaten kunde fås att producera värme med dolda metoder, underligheter kring den grekiska kunden, professor Focardis roll och en rad andra saker jag ville ha svar på. Men framför allt ville jag försöka förstå vem han var och vad som drev honom. På alla mina frågor hade Rossi tydliga svar. Och jag tyckte mig inse två saker. Den ena var att Rossi var en mycket intuitiv person som ofta tog snabba och viktiga beslut baserade på magkänsla. Den andra var att han utifrån sin intuition redan verkade ha bestämt sig för att lita på mig. Jag förstod samtidigt att detta kunde tjäna hans syften. Att ha en intresserad journalist i Nobelprisets land som förtrogen, med en stor, nyfiken och kunnig läsekrets, var naturligtvis värdefullt för honom även om han inte kunde styra över vad jag skrev. Och trots att han inte kunde veta vad jag skulle publicera berättade han detaljer som möjligen kunde skada hans verksamhet ifall de blev offentliga, bland annat ett tidigt samarbete med en stor amerikansk koncern som troligen inte ville skylta med en koppling till det suspekta området kall fusion.

Jag hamnade i ett klassiskt journalistiskt dilemma. Jag tog emot information som jag inte fritt kunde publicera eftersom jag då skulle riskera kontakten med Rossi som var min viktigaste källa. Å andra sidan kunde jag inte tacka nej till informationen eftersom den hjälpte mig att bygga upp en helhetsbild som låg till grund för en relevant rapportering. Dessutom insåg jag att tekniken i sig själv, med sin enorma potential, var så fascinerande att de inblandade kunde bli som trollbundna och förlora omdömet. Och då räknade jag in både Rossi, berörda forskare och mig själv. Det enda jag kunde trösta mig med var att jag var hyfsat medveten om riskerna. Och jag insåg att jag just gett mig in på en resa som kunde sluta var som helst. Jag förstod att jag så långt möjligt måste hålla kontakt med människor med olika syn på Rossi och hans uppfinning, och att hålla en diskussion med dem levande. Sedan var det bara att kliva på tåget.

© Mats Lewan, 2014.


[1] I pazzi aprono le vie che poi percorrono i savi. Note azzurre, 1870/1907 (postumo 1912/64).


• KÖP BOKEN HÄR •